Tyst vandring När solen hade gått ner efter en varm dag, promenerade vi som familj genom smala gränder ut mot havet. Himlen blev mörkare och mörkare i skymmningen, men samtidigt var det så klart att månen, som plötsligt syntes bakom hustaken, reflekterades i vattnet i viken. Fler och fler kom gående, alla med samma mål, att komma ut till spetsen av ön och för att vara med när elden skulle tändas. Det kändes lite som om man var med i en urgammal folkvandring, alla dessa mörkklädda figurer som sakta vandrade tillsammans, i grupper av familjemedlemmar eller tillsammans med några kamrater. Barnvagnar fanns med och hundar på koppel, alla stegade sig sakta framåt, tysta, motiverade. Äntligen kom vi fram till slutet på vägen, där stora segelbåtar var upplagda i väntan på våren. Människorna stannade upp, alla med blicken ut mot den stora elden, alla väntade på de ögonblicket när den skulle tändas. En brandman i uniform tog sig fram till eldplatsen, någon visade honom vägen och han klättrade på en stege upp till toppen av riset och bråte som hade lagts på hög vid havet. Tydligen var hans inspektion godkänd, för kort därefter gick någon annan uppför stegen och började hälla ut tändvätska över riset. Strax därefter syntes en liten glöd, som blev större och större och alla som stod och tittade på, började hurra när flammorna flög upp. Det var spännande att uppleva vad som är en mycket gammal sed på en ö i Bohuslän. Wendy april 2022