Glasögon Det nya året började bra för seniorerna i Göteborg; det är en nyhet att man kan åka gratis på buss och spårvagnar. Fler kanske ger sig iväg ut mitt på dagen numera, som den äldre mannen i blå baseballkeps och mörk jacka igenknäppt ända upp i halsen. Han irrade omkring vid bussterminalen och stannade så småningom upp vid min sida. Han fixerade mig med en beslöjad blick. Buss nummer 18, var stannar den? frågade han. Jag pekade på skylten några steg ifrån där vi stod i vänthallen. Jaså, där. Du förstår, sade han, jag ser inget vidare, nu ser jag lite bättre men jag kan bara se konturerna. När kommer den, hur ofta går den? Fem minuter,svarade jag. Va? Sa han, och tog ett steg närmare, han vred huvudet så att han kunde höra tydligare. En halvtimme? Nej, sade jag lite högre, den kommer om fem minuter. Dom går ofta.. Jag ska till Selma Lagerlöfs torg, fortsatte han. Är det långt? Det är två hållplatser, sade jag, jag ska också dit. Ska du också till Glasögonfyndet? Jag ser dåligt, vet du, och någon sade att det var ett bra ställe. Ska du dit? frågade han igen. Nej. Men jag kan visa var det är. Det var bra, så slipper jag fråga chauffören. Nu hade jag verkligen fått en följeslagare, han stod alldeles intill mig och pratade i ett kör. De andra resenärerna som väntade i närheten fick också höra hur gammal han var, att han hade gul starr och att det inte var ofta han var just på denna platsen. Synd om den gamle farbrorn, tänkte jag, han verkade lite bortkommen. Här kommer bussen, sade jag. Sån tur jag har, sade han - att jag slipper fråga någon, och vi steg ombord på stombussen. Under resan berättade han att han köper blåbärstabletter i hälsokostbutiken och det ska visst hjälpa mot ögonproblem. Men nu hoppades han att han skulle få hjälp hos optikern, annars får dom skicka honom till Mölndal. Vi hade sällskap uppför trappan till torget, han gick spänstigt för sina 85 år, och jag önskade honom lycka till. Samtidigt undrade jag hur han skulle hitta hem igen. Wendy 2008-01-23